När vi försöker ”fixa” oss själva bevarar vi paradoxalt nog känslan av att något är fel med oss. Men vad händer om vi istället möter oss själva med acceptans och kärlek? Om vi vågar säga: ”Det är okej att jag är precis som jag är just nu”?

Denna acceptans betyder inte att vi ger upp utveckling eller förändring. Snarare skapar den en trygg grund från vilken verklig transformation kan ske. För det är först när vi slutar kriga mot oss själva som vi kan börja läka. I den mjuka omfamningen av självacceptans finner vi ofta vår största potential till genuin förändring.

Testa nästa gång du hamnar i tankar om att ”fixa”, borde klara bättre, borde vara annorlunda, att skifta till ”det är okej att jag är precis som jag är just nu”